Handikapp, Olympisk Fackla och Integration,

Rick Hansen är en annan av Kanadas stora idrottsprofiler och en utav de fyra som fick äran att tända elden under invigningscermonin på OS tillsammans med Steve Nash, Catriona Le May Doan och Wayne Gretzky. Wayne fick även tända ytterligare en eld. Utomhus.

Många i Kanada, när man pratar med folk på stan var faktiskt förvånade att det inte var Rick Hansen som även tände elden utomhus.

Rick Hansen var med om en bilolycka vid 15 års ålder och blev förlamad från midjan och nedåt. Inspirerad av Terry Fox valde han att inleda en kampanj för att samla in pengar till forskning för ryggmärgsskadade. Han kallade sin kampanj för Man in Motion World Tour. 20 Mars 1985 inledde han sin 26 månader långa resa genom 34 länder och passerade över 40 000 kilometer i rullstol. Under två år lyckades han samla in 26 miljoner dollar till forskning för ryggmärgsskadade. Idag är Rick nationalhjälte och hans fond, Rick Hansen Foundation har idag samlat in över 200 miljoner dollar.

Det som jag tycker är så fascinerande är att landet Kanada troligen det enda landet i världen där de två största idrottsikonerna båda är handikappade. I Sverige har vi inte ens uppfattat detta fenomen under den massiva bevakning som var under OS.

Det är otroliga bedrifter som dessa män har gjort. Men den stora frågan är vad är det i den kanadensiska kulturen som bejakar den här typen av bedrift? För att detta skulle hända i Sverige, att två nationalhjältar skulle vara handikappade har jag mycket svårt att kunna tänka mig. Vi är duktiga på att ta hand om handikappade människor både i Sverige och Kanada. Vi har bra sjukvård och bra socialt skyddsnät. Vi är också bra på att bli "curlingföräldrar" åt handikappade i Sverige och därmed hämma deras utveckling.

Jag tror att den stora skillnaden mellan länderna är att vi inte bejakar dessa människors möjlighet att göra något fantastiskt på samma sätt i Sverige. Det behöver inte handla om den här typen utav idrottsliga prestationer. Utan det kan precis lika gärna handla om att överträffa sig själv. Att spränga sina egna gränser... Låt människan utvecklas att bli så fantastisk som han eller hon verkligen kan bli! Säg aldrig till en person att det där klarar inte du. Uppmuntra dem i stället att försöka och du kommer att bli förvånad över resultatet.

Igår kom jag och en av mina nyfunna vänner, Anita i en diskussion om vad jag hade tyckt om att paralympiska- och olympska spelen skulle gå samtidigt, helt integrerade. Jag sa att för mig hade det varit det största som kunde hända mig som idrottsman. Men tyvärr. Jag tror inte det finns någon möjlighet till att detta kommer att ske under min karriär. "Inte det?" säger Anita. Och sedan berättar hon och flera andra håller med: Det har varit en stor diskussion kring detta i Vancouver där många inte alls förstår att det fortfarande är separerat i tid. De ser detta som något väldigt föråldrat och att det bara är en kvarleva av att Paralypics trots allt är en ny företeelse i förhållande till OS och att integrationen inte kommit fullt så långt ännu. Undrar om resonemangen kommit så i Sverige? Eller om de kommer att gå så i Sochi 2014?