"Hoppas jag inte missar vårbruket"

Ja en del kanske känner igen rubriken. Det hamnade en liten artikel i Tidningen Land innan vi åkte till Paralympics där vinklingen blev typ "Bonden som ska till paralympics". Reportern var duktig och hade lite humor också och hittade sin titel i "hoppas jag inte missar vårbruket"

Som en liten uppföljare till den artikeln kan jag meddela att vi får ett förhållandevis sent vårbruk. Så jag hann glädjande nog hem i tid!!
Redan dagen efter jag kom hem från Vancouver så stötte jag på Ola. En kille som studerar european business law i Lund men som brukar extraknäcka hos oss.

Han var precis ute och började köra gödning på gräsvallarna och han frågade om jag ville hjälpa till att köra fram säckarna. Självklart tackade jag ja... Det finns ju inget roligare än vårbruk :)

Nu är det påskhelg och som vanligt blir det fullt ös på markerna!

Titta på den vackra bilden av en Volvo L60E lastmaskin och en MF 6290 med en Bogballespridare kopplad.. Ren poesi eller hur!! Ska jag säga något negativt så är det att vår L60 inte körs med jåsstick :)

Förresten tack till alla som fortfarande följer bloggen. Jag ska hålla den vid liv för er skull.

Tillbaka i verkligheten

Nu har vi äntligen kommit hem igen. Det är verkligen skönt att få återse alla nära och kära. Det har trots allt varit lätt att hålla kontakt med alla trots att man varit borta så länge denna gången. Blogg, sms, mail, internet i telefon osv... Med teknikens hjälp är man inte alls lika långt borta som för några år sedan. Det har verkligen varit skönt att hela familjen kunnat vara så "nära" och kunnat vara med och dela upplevelsen

Men det har ändå varit väldigt skönt att komma hem och träffa familjen. Syrran har precis fyttat. Stort tack syrran för att du valde att flytta medan jag var bort.. Min rygg är väldigt glad över det.
Har inte hunnit träffa alla ännu men nu är det helg :)

Jag tänkte i detta inlägg skicka ett tack till mina arbetskamrater på Svenska Foder.

Svenska Foder är ett företag som har en slogan som heter ”för att skörda framgång” Det är en slogan som passar väldigt bra in på många sätt. Vi arbetar alla tillsammans hårt mycket hårt för att lyckas med våra arbetsuppgifter. För min del har jag fått chansen att på flera sätt fått utrymme att utvecklas både som människa och som i min roll på företaget. Jag brukar ha ett väldigt hektiskt jobb och kände faktiskt en del ångest över att vara borta i 24 dagar. Men jag kan säga att det har gått hur bra som helst. Ja kanske nästan bättre än om jag hade varit på plats! Alla har jobbat ihop som ett team för att få allting att funka och tagit jättestort ansvar för att göra mina arbetsuppgifter.

Tror att alla på kontoret har följt kälkhockeyn och det glädjer mig jättemycket. Det är positivt för sporten!

Bilder
Den ena är på tre av mina arbetskamrater som jobbar på utsädesavdelningen och gjort det mesta av mitt jobb under tiden: Torsten, Sola och Lars. Tyvärr så var inte Anders på plats. Stort tack till er och alla andra också! Listan över hjälpsamma arbetskamraterkan göras så mycket längre!

Den andra. Mitt nybyggda krypin på kontoret, ett inglasat, ljudisolerat rum i ett annars öppet kontorslandskap(pga min hörselskada har gått under många namn under den senaste tiden). Nu verkar det som att alla är överens om ett passande namn!

Handikapp, Olympisk Fackla och Integration,

Rick Hansen är en annan av Kanadas stora idrottsprofiler och en utav de fyra som fick äran att tända elden under invigningscermonin på OS tillsammans med Steve Nash, Catriona Le May Doan och Wayne Gretzky. Wayne fick även tända ytterligare en eld. Utomhus.

Många i Kanada, när man pratar med folk på stan var faktiskt förvånade att det inte var Rick Hansen som även tände elden utomhus.

Rick Hansen var med om en bilolycka vid 15 års ålder och blev förlamad från midjan och nedåt. Inspirerad av Terry Fox valde han att inleda en kampanj för att samla in pengar till forskning för ryggmärgsskadade. Han kallade sin kampanj för Man in Motion World Tour. 20 Mars 1985 inledde han sin 26 månader långa resa genom 34 länder och passerade över 40 000 kilometer i rullstol. Under två år lyckades han samla in 26 miljoner dollar till forskning för ryggmärgsskadade. Idag är Rick nationalhjälte och hans fond, Rick Hansen Foundation har idag samlat in över 200 miljoner dollar.

Det som jag tycker är så fascinerande är att landet Kanada troligen det enda landet i världen där de två största idrottsikonerna båda är handikappade. I Sverige har vi inte ens uppfattat detta fenomen under den massiva bevakning som var under OS.

Det är otroliga bedrifter som dessa män har gjort. Men den stora frågan är vad är det i den kanadensiska kulturen som bejakar den här typen av bedrift? För att detta skulle hända i Sverige, att två nationalhjältar skulle vara handikappade har jag mycket svårt att kunna tänka mig. Vi är duktiga på att ta hand om handikappade människor både i Sverige och Kanada. Vi har bra sjukvård och bra socialt skyddsnät. Vi är också bra på att bli "curlingföräldrar" åt handikappade i Sverige och därmed hämma deras utveckling.

Jag tror att den stora skillnaden mellan länderna är att vi inte bejakar dessa människors möjlighet att göra något fantastiskt på samma sätt i Sverige. Det behöver inte handla om den här typen utav idrottsliga prestationer. Utan det kan precis lika gärna handla om att överträffa sig själv. Att spränga sina egna gränser... Låt människan utvecklas att bli så fantastisk som han eller hon verkligen kan bli! Säg aldrig till en person att det där klarar inte du. Uppmuntra dem i stället att försöka och du kommer att bli förvånad över resultatet.

Igår kom jag och en av mina nyfunna vänner, Anita i en diskussion om vad jag hade tyckt om att paralympiska- och olympska spelen skulle gå samtidigt, helt integrerade. Jag sa att för mig hade det varit det största som kunde hända mig som idrottsman. Men tyvärr. Jag tror inte det finns någon möjlighet till att detta kommer att ske under min karriär. "Inte det?" säger Anita. Och sedan berättar hon och flera andra håller med: Det har varit en stor diskussion kring detta i Vancouver där många inte alls förstår att det fortfarande är separerat i tid. De ser detta som något väldigt föråldrat och att det bara är en kvarleva av att Paralypics trots allt är en ny företeelse i förhållande till OS och att integrationen inte kommit fullt så långt ännu. Undrar om resonemangen kommit så i Sverige? Eller om de kommer att gå så i Sochi 2014?

Kanadas största idrottshjälte!

Kanadas största idrottshjälte är alltså inte världens största ishockeyspelare Wayne Gretzky. Inte ens i detta hockeytokiga land.

Ja... Det är alltså inte killen till vänster på bilden utan han till höger.
Den här mannen heter Terry Fox. Jag slogs utav att vi hade råkat ut för nästan exakt samma sak. När Terry var 18 år gammal fick han Skelettcancer i benet och blev tvungen att amputera benet strax ovanför knäet 1977. Under sin tid på sjukhus såg Terry det otroliga lidandet som många cancerpatienter genomled. Han bestämde sig då för att samla in pengar till Cancerforskning. Hans insamling kallades för Marathon of Hope.

Förklaringen till det här var att han var han varje dag, i 143 dagar sprang ett marathon om dagen genom kanadas vidsträckta land. En total sträcka på 5373 kilometer. Det som var så otroligt imponerande var att detta gjorde han med en otroligt primitiv lårbensprotes och egentligen borde det vara omöjligt. Smärtan i rygg och höfter måste varit olidlig och skavsåren måste varit rent enorma. Jag hade aldrig klarat av att göra det han gjorde för 30 år sedan ens idag. Med en protes som består av både kolfiber, silikon och datachips.

Den 28 juni 1982 fick han avbryta sin resa. Då hade cancern spridit sig till hans lungor och han avled. Men hans anda lever fortfarande kvar och idag har hand fond, Terry Fox Foundation samlat in över 500 miljoner dollar till cancerforskning.
Vill du stödja cancerforskningen genom hans fond. Kolla terryfox.org

Reflektioner kring matcherna....

Ja nu har det gått några dagar sedan vi spelade sista matchen. Den värsta omedelbara besvikelsen har lagt sig och då kan det vara läge att fundera över en resumé(men jag har fortfarande många hockeyuppslag kvar till att blogga vidare på, keep reading).

Vi blev ju som bekant 8:a i turneringen och vår målsättning var att ta oss vidare till semifinal.

Men vi backar ett steg och börjar vid den paralympiska kvalturneringen som gick i Malmö i november där 4 lag var med och slogs om de 2 sista platserna till Paralympics. 3 lag var väldigt jämna och slogs om de två sista platserna. Sverige, Korea och Tyskland. Estland lyckades inte lika bra utan förlorade alla sina matcher. Det som var blev helt avgörande för oss var ett mål mot Tyskland. När det var 8 sekunder kvar av matchen låg vi under med 1 mål och var då definitivt borta från avancemang till Vancouver. Vi hade tekning i anfallszon, vinner den och sen på en slumpartad retur gör vi mål med en sekund kvar av matchen! Men detta räckte inte för att gå vidare utan vi var även tvungna att vinna förlängningen vilket vi gjorde. Sedan var vi även beroende av att det blev "rätt" resultat i sista matchen mellan tyskland-korea för att vi skulle gå vidare och det blev det! Så där har vi verkligen haft stolpe in.

Under vinterns lopp så har laget spelat ihop sig riktigt bra och blivit bättre och bättre. Om saker gick vår väg så fanns visst chansen att gå vidare till semi i paralympics. Men då måste vi ha stolpe in.

Första matchen mot Norge: Vi spelar vår absolut bästa hockey och var på väg att vinna matchen och med bara 2 minuter kvar kvitterar norge och vinner sedan ett straffavgörande där norge hade en straff som var stolpe-ribba-stolpe in. Vår tredje straff var ribba ut. Hade vi fått en poäng till med oss i den matchen hade vi varit i semi och lyckats med en smärre bragd.

Nu blev det inte så och vi drog på oss en tung skada på en nyckelspelare i stället.
Egentligen tycker jag att vi bara gjort en dålig match. Den mot kanada där vi gick bort oss i våra positioner och gjorde motståndarna betydligt bättre än vad de var. Sedan spelade vi riktigt dåligt i sista perioden i sista matchen mot Italien. Där ville alla för mycket och i stället blev det oorganiserat spel.
Men trots detta tycker jag att vi förtjänade att vinna både mot Korea och mot Italien också i sista matchen. Visst finns det saker saker som vi kunde gjort bättre. Det kan alla lag alltid göra oavsett om de vinner eller förlorar. Dock är det saker som vi enbart diskuterar internt :)
Vi ska även komma ihåg hur små marginaler det är i sporten. Kanada var storfavoriter inför turneringen men slutade 4:a. Det är nog den största skrällen.

Men varför är inte Sverige en toppnation i kälkhockey längre? Är det för att vi spelade för dåligt nu i paralympics eller hittar vi andra förklaringar?

Sverige är det land som uppfann kälkhockeyn och var länge dominerande.
Guld i Lillehammer, brons i Nagano, brons i Salt-Lake City.
Det är bara att konstatera att det varit en utveckling under de senaste åren där våra konkurrenter satsat betydligt tuffare än vad vi har gjort.

I sverige har vi 2 klubblag, FIFH(malmö) och Nacka HI(stockholm) sedan finns det även aktiviteter i HIF Kämpar(Sundsvall)

Kanada 75 och USA 45 klubblag....
Jag har pratat med flera spelare från olika länder och vilka förutsättningar de får för sin uppladdning och bortsett från Sverige så erbjuder de andra nationerna sina spelare att jobba antingen som hel- eller deltidsproffs och kan då fokusera på träningen på ett helt annat sätt. Så att vi som varit här lyckats ta oss hit och matcha de andra nationerna är väldigt bra gjort i det stora hela. Även om 8:a inte är bra. Vi borde klarat 4:a eller 5:a

Förhoppningsvis kan Vancouver 2010 vara en vändpunkt för oss och vi har fått väldigt många positiva signaler redan nu. Många som upptäckt sporten och jag tror även att de komersiella krafterna börjar få upp intresset för kälkhockey. För första gången har en kälkhockeymatch visats live i svensk tv och dessutom ändrat på tv-tablån för att visa förlängning och straffar. Det är början på något stort!

Kälkhockey är en fantastisk rolig sport och även väldigt kul att titta på! Detta märktes inte minst i Kanada när samtliga matcher har varit slutsålda och det varit ett otroligt tryck på alla matcher. Det är ett budskap som vi måste sprida vidare i Sverige. Jag tror att kälkhockeyn är en otroligt nyttig sport för de som utövar den. Den bygger upp en väldigt god allmänfysik. Den hjälper ungdomar att bli fostrade i hur man agerar i ett lag och man lär sig även att bli mer självständig och bygger upp människors självförtroende. För min del är det den roligaste sporten som man kan tänka sig att utöva. Jag älskar verkligen kälkhockey och tror att många fler hade gjort det om de bara fått chansen att prova.

Så glöm inte det viktigaste meddelandet jag har till er alla. Nu har ni ju haft det bra och bara kunnat luta er tillbaka och följa bloggen. Dags för er att jobba lite!

Hjälp oss att sprida kunskap och intresse kring världens roligaste sport: Kälkhockey!

Kontakta gärna mig eller någon av våra klubbar

Avslutar dagens inlägg med en av mina personliga favoritbilder :)

En liten parantes....

Jo... Guldbruna ögon... Det gillar ju vi svenska kälkhockeyspelare!
Faktum är att under uppvärmningen på arenan så fixade vi så att inför samtliga våra matcher spelades guldbruna ögon i högtalarna. Vi stormtrivdes med en fullsatt arena bestående av hockeytokiga kanadensare som förvirrat försökte förstå hur man skulle agera till "swedish dance-band music" Ett litet internt skämt inför tusentals människor är ju kul!

Han som fixade musiken är vår lagledare, Allan Kasperi. På bilden försöker han visa hur man ser ut när man dansar till låten... Hmmm

Människor som berör...

Idag är det söndag och nu har vi varit i Kanada i 21 dagar. Tisdag kväll går flyget hem... Man är ganska utmattad. Både fysiskt och känslomässigt och det lämnar lite utrymme för eftertanke. Och inte minst är det bra att skriva lite nu när känslorna är så starka.
Jag tänkte idag beröra den delen av den olympiska andan som inte enbart är tävlan och att vinna(jag kommer givetvis tillbaka till tävlandet igen).
En exakt definition på olympisk anda är svår, det finns så många varianter att hitta men här är en definition:

The mission of Olympic Spirit is "to build a peaceful and better world in the Olympic Spirit which requires mutual understanding with a spirit of friendship, solidarity and fair play - Olympic Spirit

Andra nyckelord som ofta dyker upp är:

Friendship, Fair Play, Honour, Peace, Glory

Jag tror att mötet mellan olika människor och olika kulturer är en väldigt viktig del av den olympiska eller paralympiska andan och vi som får förmånen att representera Sverige har en otrolig möjlihet i att lära känna dessa fantastiska människor från olika delar av världen.

Efter att matcherna är över så släpper den rivalitet som råder mellan olika lag. Alla slappnar av och man skaffar sig nya vänner över hela världen. Vänner som man kanske inte känner så väl. Men ändå delar en väldigt speciell upplevelse med. Under tiden vi har varit här har jag kommit mycket närmre många utav de i den svenska paralympiska truppen. Både hockeyspelare och alla andra. Sedan har jag lyckats knyta kontakter med kälkhockeyspelare från hela världen.

Inte minst vill jag nämna de voluntärer som har jobbat helhjärtat för att ta hand om oss. De har verkligen gjort allt för oss och samtidigt visat att de är fantastiska människor.

Det är många människor. Både i Sverige och i andra delar av världen som jag kommer att fortsätta att hålla kontakten med för all framtid. Några kanske också kommer till Sverige för att hälsa på mig :)

Lite olika bilder:
Vi glädjs med Helge Björnstad över de norska kälkhockeyframgångarna
Vår egen busschaufför :)
Rick, jag, Peggy, Jörgen(tränare) Rick och Peggy jobbade hela tiden med oss svenskar och servade oss hela dagarna
Jag, Anita(physio), Clare(physio)